let´s shake some dust, children!

Tv-serien är den nya romanen, sägs det på kultursida efter kultursida och jag har brukat sucka över att de är sena på fenomenet. Men det var inte förrän nu i dagarna, när jag sett de två enda existerande säsongerna av Carnivale, som jag i hjärtat skrev under påståendet. Serien om ett karnevalssällskap som reser genom ett amerikanskt vredens-druvor-landskap är nämligen en av mitt livs största kulturupplevelser. Skäggiga damen, spåkvinnan, förförerskan, direktörsdvärgen och de andra marginalmänniskorna lever i samhällets utkant och bär magin det industriella, rationalistiska samhället inte rymmer. I parallellhandlingen plågas en karismatisk predikant av sina inre mörkerkrafter, låter dem ta överhanden och samlar massorna i sekten Kanaan. Överallt bibelallusioner, med kunskapsträd, blixtar och sällskapet som likt israels folk rör sig folk via byhålan Jerico till Kaanans land, där den slutgiltiga kampen står. Godhet och ondska är verkliga begrepp, vardagsnära, svart/vitt, och samtidigt oändligt svårtydda och finmaskiga. De sepiatonade bilderna använder sig av ljuvligt svulstiga symboler – en första orgasm synkas med hällande regn över ökenmark – som aldrig någonsin blir banala.

När serien sändes fick den inte de publiksiffror som HBO hoppats på och en planerad tredje säsong ställdes in. Den andra säsongens sista avsnitt slutar med en cliffhanger så olidlig att det river i kroppen. Ändå: se Carnivale, och sätt hopp till den upplivningskampanj som fortfarande är aktiv: http://savecarnivale.org/

Staden i den röda kappan

Jag har precis avslutat ”Staden i den röda kappan” av Asli Erdogan. En utdragen feberyra i våldets och förnedringen Rio de Janeiro. Livet är en tröstlös kamp mot hettan, för den anorektiska kroppens överlevnad och nya cigaretter. Med jävlig skärpa skildras omöjligheten att fly – en flykt som i den från sig själv och sin depression. Ändå vinner hon någon, litet, i form av nya bilder. Istället för smärta som frusna fimpar och hånfull himmel en sjuka som ruttnar inifrån, stinker, vällar fram, förlamar och pressar frukt under sina fötter. Och språket förskjuter verkligheten.

Klar himmel – som en direktsänd rättegång i frågeleksformat

Själva berättelsen och den stora frågan presenteras omgående när vi sätter oss ner i salongen. Obehaget som föreställningen sedan lämnar efter sig har däremot ingenting med huvudpersonen Eatherlys brott att göra och det är inte frågeställningen om huruvida orden kan vara brottet eller vilket ansvar en enda individ har i brott mot mänskligheten som ger den dova kvalmiga känslan. När vi ändå är inne på det: ovan nämnda frågeställning förs fram på ett mindre intressant sätt genom de olika filosofiska, teoretiska och politiska ståndpunkter varje vittne symboliserar och karaktäriserar genom framför allt första aktens samtal i väntrummet.

Huvudpersonens livshistoria, skuld eller icke-skuld drabbar inte som hans hudlösa utsatthet i andra aktens frågelek. Det är omöjligt att värja sig mot lekledarnas glättighet, vittnenas otvivelaktiga delaktighet, TV-programskänslan och detta vämjeliga i att han blottas inför oss alla med sin skam och sin förträngning. Situationens absurditet aktualiseras när Författaren ber Eatherly lämna rummet och inte ställa upp i leken, när han anklagar lekledarna för att inte ta ansvar över den enskilde. Plötsligt är alla del i bekräftelsebegäret: vi diagnostiserar honom, betraktar honom, skriver om honom och leker frågelek med honom. Eatherlys begär efter utvägar blir till allmän ensak när han offras för vår skull. För när den enskilde sitter ensam längst fram på scenen slipper vi ta gemensamt ansvar, vi slipper vidröra vår egen inblandning i brottet. Individualismen ter sig obönhörligt grym. 

Offerplatsen är ett vitt rum i starkt ljus. Den är en lek med ord där språket och världen, orden och tingen svetsas samman.

Klar himmel – ett överspel om att acceptera reglerna

Vi befinner oss i vad som tycks vara en sjukhuskorridor. Före detta stridspiloten Claude Eatherly blir insläppt genom en bunkerdörr till ett rum vi inte ser. Utanför samlas hans barndomsvän, hustru och en handfull till som på något sätt haft en relation till honom. I samtalen dem emellan rullas historien om mannen på insidan upp alltmedan de en efter en även de blir inkallade av det vitklädda biträdet. Deras erfarenheter av personen på insidan går själklart stick i stäv med varandra och stundvis uppstår en tävling i vem som känner honom bäst. En tävling visar sig också huvudpersonen vara involverad i på andra sidan väggen, i det rum den betydligt mer engagerande andra akten utspelar sig. Eatherly får gissa på bokstäver som ingår i en Hänga gubbe-liknande ordgåta. Han har chansen på ett fint pris men, vilket det antyds för åskådaren, riskerar också allvarliga konsekvenser genom att delta.

Det är ett intressant upplägg att publiken tillåts följa samma skeende från två olika håll. Att successivt få en tydligare bild av vad som pågår tydliggör också föreställningens huvudsakliga ämne, nämligen människans avsaknad av överblick och krampaktiga försök att ordna sin tillvaro med de skärvor av verkligheten som hon fått till sitt förfogande. För istället för att ifrågasätta de regler de blivit presenterade för fogar sig såväl brodern som psykologen i den allvarsamma leken. Precis som Eatherly på sin stridsflygtur över Hiroshima fokuserar de på detaljerna, att prestera väl enligt specifikationen.

Tyvärr renodlas dock inte denna tematik tillräckligt. Som för att väga upp första aktens låga tempo – berättelsen står bokstavligen stilla då de olika karaktärerna återger sin bild av Eatherly i långa monologer – släpper uppsättningen fokus på huvudberättelsen i diverse skojfriska bihändelser. Barndomsvännen flirtar omotiverat med jurymedlemskvinnan och besättningsmannen tror varje gång att det är hans tur att bli inkallad till sin forne pilotkamrat. Dessutom levereras många av replikerna med ett överdrivet minspel som passar extra dåligt på en liten scen som Intiman. (Annika Lundgren är ett av undantagen – hon lyckas just genom att undvika de stora gesterna förmedla komiken i psykologens akademiska repliker). I sin spretighet känns historien slutligen vag och obearbetad och uppsättningen blir något så ovanligt som pretentiös och folkfriande på samma gång.

Klar himmel (och vidare om den rumsliga strukturen)

Ligger ondskan hos den som bär skuld och vem bär skulden? Precis som Evelina skriver handlar inte pjäsen om moral. Karaktärerna i pjäsen styrs av en rädsla för ett stort ingenting och Evelina frågar om pjäsens rumsliga struktur egentligen är nödvändig. Jag ser den tanken och funderar vidare.

Med en konvex kuliss, som den i första akten planteras känslan av att finnas i ett rum där väggarna krymper och jag själv står i begrepp att krossas. Skådespelarna, uppradade längst rundningen ger samma intryck. De tror sig riskera att puttas över kanten av det som rumsterar på andra sidan väggen om de begår ett misstag i sin redogörelse. Det upplever att det som tar plats inne i förhörssalen hotar att expandera sitt utrymme på deras bekostnad. Skådespelarna trängs i väntrummet. De är måna om sin plats och betydelse och skapar avstånd till varandra genom att klamra fast vid sin egen version av sanningen. De förbereder sig på att besvara frågan varför, vilket är en fråga ställda av dem själva. Men platsen är för trång och hotfull och rädslan bjuder inga utrymmen för svar. Precis som Eatherly ser de möjligheter att vinna. På båda sidor av väggen försöker karaktärerna förankra eller förbättra sina egen plats i historien. Men bara på den ena sidan finns utrymme för svar, nämligen i förhörsrummet, och på den sidan är det frågan i sig som är oväsentlig. På ett vis existerar den böjda skiljeväggen för att en verklig utredning inte ska kunna göra det. Det är väggen som skiljer frågan från svaret. Det är intet inne i förhörslokalen som spänner ut sitt vakuum och puttar det verkliga utredandet över kanten.

Atombomben blir sekundär för mig. Eatherly, blir på ett vis sekundär. För Eatherly hade kunnat vara vem som helst av de andra i väntrummet och meningen hade kunnat vara någon annans sagda. Systemet och spelet hade också det kunnat vara ett annat system eller spel.

Eatherlys tjurskalliga sida, den som vägrar se bokstävernas samband, den berör mig.

Klar himmel

Skådespelarna i Lotta Lotass pjäs Klar himmel sticker ut som dockor i en marionettteater, de sprattlar, de regisseras. Fiktionen i Lotass pjäs är så påtaglig att jag under de två timmarna på plats mest funderar över vad lampan som i första akten blinkar antingen rött eller grönt betyder. Rätt eller fel svar? Det undrar också de inkallade ”vittnena” som i förstone har kommit dit för att deras egon kräver den bekräftelse som där erbjuds. Väl över på andra sidan, innanför väggarna får vi betraktare veta att den lilla lampan faktiskt signalerar rätt eller fel svar. Svar på en fråga som är omöjlig att besvara, en språkets handling som en oförmögen man måste utföra, en iscensättning av det som vi alla förväntas göra: hitta tillbaka till de ord som konstituerar oss och upprepa dem. Ord är handling; en talakt som simulerar performans. Ett språkligt utförande som lindar in dig i uppfattningar om att du är ett du. Ett iscensatt subjekt som tvingas leta upp dess obefintliga kärna.

Var Eatherly en ond eller en god man? Pjäsen handlar inte om moral, det finns inga sådana frågor. Det finns ett omänskligt militäriskt totalitärt systen som inte syns, men som märks i de före detta soldaternas nervösa rörelsemönster, i överstens otjänliga order till en som inte längre behöver lyda. Det ger sig till känna i mappen i den leende kvinnans famn, i svettdropparna i Eatherlys panna när han förstår att han inte är ställd inför en gåta utan inför ett system.

Det som utspelas innanför de openetrerbara väggarn är ett quiz som vid första anblick inte verkar vara så komplicerat. Men egentligen fungerar det inte som ett spel förväntas göra. Eatherly är ställd inför en uppgift till vilken det inte finns något svar.

Pjäsens själva rumsliga struktur säger mig samma sak. Som två sidor av ett mynt visar första akten upp utsidan av det som utspelas under andra akten på insidan. Men kan man egentligen skilja på de två rummen? Är inte väggen en chimär, är inte aktuppdelningen en konstruktion som bara får oss att känna oss utanför? Förhörsrummet, andra aktens scen döljer – ingenting. Det är tomt. Men vi räds, vi fruktar och vi ängslas. Den obefintliga kärnan lurar på oss.

Atombomben blir i Lotass pjäs en bild för den makt som ett osynligt system har. Som en bomb från klar himmel kan den förstöra våra liv genom att rasera den trygghet som vi byggt upp. Den som vi måste basera våra liv på.

Ur Mörkret säger Klar himmel

Tydligen har ni bloggare legat på latsidan. Jag bjöd er på teater, så berätta nu hur det var.

Berätta nu om Klar himmel av Lotta Lotass.