Klar himmel

Skådespelarna i Lotta Lotass pjäs Klar himmel sticker ut som dockor i en marionettteater, de sprattlar, de regisseras. Fiktionen i Lotass pjäs är så påtaglig att jag under de två timmarna på plats mest funderar över vad lampan som i första akten blinkar antingen rött eller grönt betyder. Rätt eller fel svar? Det undrar också de inkallade ”vittnena” som i förstone har kommit dit för att deras egon kräver den bekräftelse som där erbjuds. Väl över på andra sidan, innanför väggarna får vi betraktare veta att den lilla lampan faktiskt signalerar rätt eller fel svar. Svar på en fråga som är omöjlig att besvara, en språkets handling som en oförmögen man måste utföra, en iscensättning av det som vi alla förväntas göra: hitta tillbaka till de ord som konstituerar oss och upprepa dem. Ord är handling; en talakt som simulerar performans. Ett språkligt utförande som lindar in dig i uppfattningar om att du är ett du. Ett iscensatt subjekt som tvingas leta upp dess obefintliga kärna.

Var Eatherly en ond eller en god man? Pjäsen handlar inte om moral, det finns inga sådana frågor. Det finns ett omänskligt militäriskt totalitärt systen som inte syns, men som märks i de före detta soldaternas nervösa rörelsemönster, i överstens otjänliga order till en som inte längre behöver lyda. Det ger sig till känna i mappen i den leende kvinnans famn, i svettdropparna i Eatherlys panna när han förstår att han inte är ställd inför en gåta utan inför ett system.

Det som utspelas innanför de openetrerbara väggarn är ett quiz som vid första anblick inte verkar vara så komplicerat. Men egentligen fungerar det inte som ett spel förväntas göra. Eatherly är ställd inför en uppgift till vilken det inte finns något svar.

Pjäsens själva rumsliga struktur säger mig samma sak. Som två sidor av ett mynt visar första akten upp utsidan av det som utspelas under andra akten på insidan. Men kan man egentligen skilja på de två rummen? Är inte väggen en chimär, är inte aktuppdelningen en konstruktion som bara får oss att känna oss utanför? Förhörsrummet, andra aktens scen döljer – ingenting. Det är tomt. Men vi räds, vi fruktar och vi ängslas. Den obefintliga kärnan lurar på oss.

Atombomben blir i Lotass pjäs en bild för den makt som ett osynligt system har. Som en bomb från klar himmel kan den förstöra våra liv genom att rasera den trygghet som vi byggt upp. Den som vi måste basera våra liv på.