Klar himmel (och vidare om den rumsliga strukturen)

Ligger ondskan hos den som bär skuld och vem bär skulden? Precis som Evelina skriver handlar inte pjäsen om moral. Karaktärerna i pjäsen styrs av en rädsla för ett stort ingenting och Evelina frågar om pjäsens rumsliga struktur egentligen är nödvändig. Jag ser den tanken och funderar vidare.

Med en konvex kuliss, som den i första akten planteras känslan av att finnas i ett rum där väggarna krymper och jag själv står i begrepp att krossas. Skådespelarna, uppradade längst rundningen ger samma intryck. De tror sig riskera att puttas över kanten av det som rumsterar på andra sidan väggen om de begår ett misstag i sin redogörelse. Det upplever att det som tar plats inne i förhörssalen hotar att expandera sitt utrymme på deras bekostnad. Skådespelarna trängs i väntrummet. De är måna om sin plats och betydelse och skapar avstånd till varandra genom att klamra fast vid sin egen version av sanningen. De förbereder sig på att besvara frågan varför, vilket är en fråga ställda av dem själva. Men platsen är för trång och hotfull och rädslan bjuder inga utrymmen för svar. Precis som Eatherly ser de möjligheter att vinna. På båda sidor av väggen försöker karaktärerna förankra eller förbättra sina egen plats i historien. Men bara på den ena sidan finns utrymme för svar, nämligen i förhörsrummet, och på den sidan är det frågan i sig som är oväsentlig. På ett vis existerar den böjda skiljeväggen för att en verklig utredning inte ska kunna göra det. Det är väggen som skiljer frågan från svaret. Det är intet inne i förhörslokalen som spänner ut sitt vakuum och puttar det verkliga utredandet över kanten.

Atombomben blir sekundär för mig. Eatherly, blir på ett vis sekundär. För Eatherly hade kunnat vara vem som helst av de andra i väntrummet och meningen hade kunnat vara någon annans sagda. Systemet och spelet hade också det kunnat vara ett annat system eller spel.

Eatherlys tjurskalliga sida, den som vägrar se bokstävernas samband, den berör mig.