Klar himmel – ett överspel om att acceptera reglerna

Vi befinner oss i vad som tycks vara en sjukhuskorridor. Före detta stridspiloten Claude Eatherly blir insläppt genom en bunkerdörr till ett rum vi inte ser. Utanför samlas hans barndomsvän, hustru och en handfull till som på något sätt haft en relation till honom. I samtalen dem emellan rullas historien om mannen på insidan upp alltmedan de en efter en även de blir inkallade av det vitklädda biträdet. Deras erfarenheter av personen på insidan går själklart stick i stäv med varandra och stundvis uppstår en tävling i vem som känner honom bäst. En tävling visar sig också huvudpersonen vara involverad i på andra sidan väggen, i det rum den betydligt mer engagerande andra akten utspelar sig. Eatherly får gissa på bokstäver som ingår i en Hänga gubbe-liknande ordgåta. Han har chansen på ett fint pris men, vilket det antyds för åskådaren, riskerar också allvarliga konsekvenser genom att delta.

Det är ett intressant upplägg att publiken tillåts följa samma skeende från två olika håll. Att successivt få en tydligare bild av vad som pågår tydliggör också föreställningens huvudsakliga ämne, nämligen människans avsaknad av överblick och krampaktiga försök att ordna sin tillvaro med de skärvor av verkligheten som hon fått till sitt förfogande. För istället för att ifrågasätta de regler de blivit presenterade för fogar sig såväl brodern som psykologen i den allvarsamma leken. Precis som Eatherly på sin stridsflygtur över Hiroshima fokuserar de på detaljerna, att prestera väl enligt specifikationen.

Tyvärr renodlas dock inte denna tematik tillräckligt. Som för att väga upp första aktens låga tempo – berättelsen står bokstavligen stilla då de olika karaktärerna återger sin bild av Eatherly i långa monologer – släpper uppsättningen fokus på huvudberättelsen i diverse skojfriska bihändelser. Barndomsvännen flirtar omotiverat med jurymedlemskvinnan och besättningsmannen tror varje gång att det är hans tur att bli inkallad till sin forne pilotkamrat. Dessutom levereras många av replikerna med ett överdrivet minspel som passar extra dåligt på en liten scen som Intiman. (Annika Lundgren är ett av undantagen – hon lyckas just genom att undvika de stora gesterna förmedla komiken i psykologens akademiska repliker). I sin spretighet känns historien slutligen vag och obearbetad och uppsättningen blir något så ovanligt som pretentiös och folkfriande på samma gång.