Klar himmel – som en direktsänd rättegång i frågeleksformat

Själva berättelsen och den stora frågan presenteras omgående när vi sätter oss ner i salongen. Obehaget som föreställningen sedan lämnar efter sig har däremot ingenting med huvudpersonen Eatherlys brott att göra och det är inte frågeställningen om huruvida orden kan vara brottet eller vilket ansvar en enda individ har i brott mot mänskligheten som ger den dova kvalmiga känslan. När vi ändå är inne på det: ovan nämnda frågeställning förs fram på ett mindre intressant sätt genom de olika filosofiska, teoretiska och politiska ståndpunkter varje vittne symboliserar och karaktäriserar genom framför allt första aktens samtal i väntrummet.

Huvudpersonens livshistoria, skuld eller icke-skuld drabbar inte som hans hudlösa utsatthet i andra aktens frågelek. Det är omöjligt att värja sig mot lekledarnas glättighet, vittnenas otvivelaktiga delaktighet, TV-programskänslan och detta vämjeliga i att han blottas inför oss alla med sin skam och sin förträngning. Situationens absurditet aktualiseras när Författaren ber Eatherly lämna rummet och inte ställa upp i leken, när han anklagar lekledarna för att inte ta ansvar över den enskilde. Plötsligt är alla del i bekräftelsebegäret: vi diagnostiserar honom, betraktar honom, skriver om honom och leker frågelek med honom. Eatherlys begär efter utvägar blir till allmän ensak när han offras för vår skull. För när den enskilde sitter ensam längst fram på scenen slipper vi ta gemensamt ansvar, vi slipper vidröra vår egen inblandning i brottet. Individualismen ter sig obönhörligt grym. 

Offerplatsen är ett vitt rum i starkt ljus. Den är en lek med ord där språket och världen, orden och tingen svetsas samman.