let´s shake some dust, children!

Tv-serien är den nya romanen, sägs det på kultursida efter kultursida och jag har brukat sucka över att de är sena på fenomenet. Men det var inte förrän nu i dagarna, när jag sett de två enda existerande säsongerna av Carnivale, som jag i hjärtat skrev under påståendet. Serien om ett karnevalssällskap som reser genom ett amerikanskt vredens-druvor-landskap är nämligen en av mitt livs största kulturupplevelser. Skäggiga damen, spåkvinnan, förförerskan, direktörsdvärgen och de andra marginalmänniskorna lever i samhällets utkant och bär magin det industriella, rationalistiska samhället inte rymmer. I parallellhandlingen plågas en karismatisk predikant av sina inre mörkerkrafter, låter dem ta överhanden och samlar massorna i sekten Kanaan. Överallt bibelallusioner, med kunskapsträd, blixtar och sällskapet som likt israels folk rör sig folk via byhålan Jerico till Kaanans land, där den slutgiltiga kampen står. Godhet och ondska är verkliga begrepp, vardagsnära, svart/vitt, och samtidigt oändligt svårtydda och finmaskiga. De sepiatonade bilderna använder sig av ljuvligt svulstiga symboler – en första orgasm synkas med hällande regn över ökenmark – som aldrig någonsin blir banala.

När serien sändes fick den inte de publiksiffror som HBO hoppats på och en planerad tredje säsong ställdes in. Den andra säsongens sista avsnitt slutar med en cliffhanger så olidlig att det river i kroppen. Ändå: se Carnivale, och sätt hopp till den upplivningskampanj som fortfarande är aktiv: http://savecarnivale.org/