När serien sändes fick den inte de publiksiffror som HBO hoppats på och en planerad tredje säsong ställdes in. Den andra säsongens sista avsnitt slutar med en cliffhanger så olidlig att det river i kroppen. Ändå: se Carnivale, och sätt hopp till den upplivningskampanj som fortfarande är aktiv: http://savecarnivale.org/

Huvudpersonens livshistoria, skuld eller icke-skuld drabbar inte som hans hudlösa utsatthet i andra aktens frågelek. Det är omöjligt att värja sig mot lekledarnas glättighet, vittnenas otvivelaktiga delaktighet, TV-programskänslan och detta vämjeliga i att han blottas inför oss alla med sin skam och sin förträngning. Situationens absurditet aktualiseras när Författaren ber Eatherly lämna rummet och inte ställa upp i leken, när han anklagar lekledarna för att inte ta ansvar över den enskilde. Plötsligt är alla del i bekräftelsebegäret: vi diagnostiserar honom, betraktar honom, skriver om honom och leker frågelek med honom. Eatherlys begär efter utvägar blir till allmän ensak när han offras för vår skull. För när den enskilde sitter ensam längst fram på scenen slipper vi ta gemensamt ansvar, vi slipper vidröra vår egen inblandning i brottet. Individualismen ter sig obönhörligt grym. 

Offerplatsen är ett vitt rum i starkt ljus. Den är en lek med ord där språket och världen, orden och tingen svetsas samman.

Vi befinner oss i vad som tycks vara en sjukhuskorridor. Före detta stridspiloten Claude Eatherly blir insläppt genom en bunkerdörr till ett rum vi inte ser. Utanför samlas hans barndomsvän, hustru och en handfull till som på något sätt haft en relation till honom. I samtalen dem emellan rullas historien om mannen på insidan upp alltmedan de en efter en även de blir inkallade av det vitklädda biträdet. Deras erfarenheter av personen på insidan går själklart stick i stäv med varandra och stundvis uppstår en tävling i vem som känner honom bäst. En tävling visar sig också huvudpersonen vara involverad i på andra sidan väggen, i det rum den betydligt mer engagerande andra akten utspelar sig. Eatherly får gissa på bokstäver som ingår i en Hänga gubbe-liknande ordgåta. Han har chansen på ett fint pris men, vilket det antyds för åskådaren, riskerar också allvarliga konsekvenser genom att delta.

Det är ett intressant upplägg att publiken tillåts följa samma skeende från två olika håll. Att successivt få en tydligare bild av vad som pågår tydliggör också föreställningens huvudsakliga ämne, nämligen människans avsaknad av överblick och krampaktiga försök att ordna sin tillvaro med de skärvor av verkligheten som hon fått till sitt förfogande. För istället för att ifrågasätta de regler de blivit presenterade för fogar sig såväl brodern som psykologen i den allvarsamma leken. Precis som Eatherly på sin stridsflygtur över Hiroshima fokuserar de på detaljerna, att prestera väl enligt specifikationen.

Tyvärr renodlas dock inte denna tematik tillräckligt. Som för att väga upp första aktens låga tempo – berättelsen står bokstavligen stilla då de olika karaktärerna återger sin bild av Eatherly i långa monologer – släpper uppsättningen fokus på huvudberättelsen i diverse skojfriska bihändelser. Barndomsvännen flirtar omotiverat med jurymedlemskvinnan och besättningsmannen tror varje gång att det är hans tur att bli inkallad till sin forne pilotkamrat. Dessutom levereras många av replikerna med ett överdrivet minspel som passar extra dåligt på en liten scen som Intiman. (Annika Lundgren är ett av undantagen – hon lyckas just genom att undvika de stora gesterna förmedla komiken i psykologens akademiska repliker). I sin spretighet känns historien slutligen vag och obearbetad och uppsättningen blir något så ovanligt som pretentiös och folkfriande på samma gång.

Med en konvex kuliss, som den i första akten planteras känslan av att finnas i ett rum där väggarna krymper och jag själv står i begrepp att krossas. Skådespelarna, uppradade längst rundningen ger samma intryck. De tror sig riskera att puttas över kanten av det som rumsterar på andra sidan väggen om de begår ett misstag i sin redogörelse. Det upplever att det som tar plats inne i förhörssalen hotar att expandera sitt utrymme på deras bekostnad. Skådespelarna trängs i väntrummet. De är måna om sin plats och betydelse och skapar avstånd till varandra genom att klamra fast vid sin egen version av sanningen. De förbereder sig på att besvara frågan varför, vilket är en fråga ställda av dem själva. Men platsen är för trång och hotfull och rädslan bjuder inga utrymmen för svar. Precis som Eatherly ser de möjligheter att vinna. På båda sidor av väggen försöker karaktärerna förankra eller förbättra sina egen plats i historien. Men bara på den ena sidan finns utrymme för svar, nämligen i förhörsrummet, och på den sidan är det frågan i sig som är oväsentlig. På ett vis existerar den böjda skiljeväggen för att en verklig utredning inte ska kunna göra det. Det är väggen som skiljer frågan från svaret. Det är intet inne i förhörslokalen som spänner ut sitt vakuum och puttar det verkliga utredandet över kanten.

Atombomben blir sekundär för mig. Eatherly, blir på ett vis sekundär. För Eatherly hade kunnat vara vem som helst av de andra i väntrummet och meningen hade kunnat vara någon annans sagda. Systemet och spelet hade också det kunnat vara ett annat system eller spel.

Eatherlys tjurskalliga sida, den som vägrar se bokstävernas samband, den berör mig.

Var Eatherly en ond eller en god man? Pjäsen handlar inte om moral, det finns inga sådana frågor. Det finns ett omänskligt militäriskt totalitärt systen som inte syns, men som märks i de före detta soldaternas nervösa rörelsemönster, i överstens otjänliga order till en som inte längre behöver lyda. Det ger sig till känna i mappen i den leende kvinnans famn, i svettdropparna i Eatherlys panna när han förstår att han inte är ställd inför en gåta utan inför ett system.

Det som utspelas innanför de openetrerbara väggarn är ett quiz som vid första anblick inte verkar vara så komplicerat. Men egentligen fungerar det inte som ett spel förväntas göra. Eatherly är ställd inför en uppgift till vilken det inte finns något svar.

Pjäsens själva rumsliga struktur säger mig samma sak. Som två sidor av ett mynt visar första akten upp utsidan av det som utspelas under andra akten på insidan. Men kan man egentligen skilja på de två rummen? Är inte väggen en chimär, är inte aktuppdelningen en konstruktion som bara får oss att känna oss utanför? Förhörsrummet, andra aktens scen döljer – ingenting. Det är tomt. Men vi räds, vi fruktar och vi ängslas. Den obefintliga kärnan lurar på oss.

Atombomben blir i Lotass pjäs en bild för den makt som ett osynligt system har. Som en bomb från klar himmel kan den förstöra våra liv genom att rasera den trygghet som vi byggt upp. Den som vi måste basera våra liv på.

Tydligen har ni bloggare legat på latsidan. Jag bjöd er på teater, så berätta nu hur det var.

Berätta nu om Klar himmel av Lotta Lotass.

Det är lite rörigt när det börjar. Snabba scener som hastigt för en vidare till det egentliga öppningsögonblicket. Vad ska detta handla om egentligen? hinner jag fundera tre gånger. Det klarnar snart att det är i stämningen åskådaren förväntas landa. Det är murrigt korniga färger och kluriga barnboksmiljöer. Till det kommer dessa original av karaktärer. Var och en med sin lista på bokstavsdiagnoser. Alla är dessutom tydligt onda eller goda på ett genomtänkt och, bestämmer jag mig för att tycka, charmigt sätt. Här får alla med hjärta vara med, är devisen. Jag sväljer och ler, min verklighetsfaiblesse till trots.

Efter hand blir det dock FÖR sött och FÖR toklustigt. Den underliggande politiska poäng jag väntar mig provocerar med sin frånvaro. Men så plötsligt en scen som öppnar upp: Ormkvinnan protesterar mot Bazils exkluderande ”kom igen nu grabbar”-replik. Varför anses de svåraste uppdragen kräva män? Underbart, tänker jag. Här kommer en problematisering. Jean-Pierre Jeunet har dock en helt annan agenda. Den lättsamma tonen i berättelsen känns plötsligt ignorant och värmen inför olikheter villkorad. För begäret att tas på allvar är plötsligt en del av ormkvinnans egenhet, en tossig överkänslighet. Bättre då att som övriga kollektivet acceptera sin roll. Är du till exempel svart: var roligt afrikanskt exotisk. Och där får jag till slut det politiska – en berättelse som till synes opolitiskt roar med manusförfattarens orannsakade fördomar.

Min läsning talar inte om för mig att Jenny dog av kärleksbrist, att allt hade blivit annorlunda om hon fått älska rätt person. Jag läser Jenny med frustration över alla de som lägger band på henne, Heggen inräknad. Hans kärlek uppstår när hon är som mest sjuk och sårbar och när hennes självförakt präglar varje ord, varje handling. När det enda jag vill är att hon ska få vara ifred och bli sig självt nog som person och konstnär vill han att hon ska bli hans. Och när hon är död är det han som får utrymmet att sammanfatta henne:

Hon var död och han hade aldrig ägt henne. Och det var honom, som hon skulle ha älskat, och det var honom som hon skulle ha tillhört och hon var den enda, som han älskat. Hon var död och hennes vackra, slanka, vita kropp som slöt sig om hennes väsen som en sammetsslida om en smal och fin spröd klinga, den hade han aldrig rört, aldrig sett. Andra hade haft den och inte vetat vad det var för en underbart sällsynt skatt som förirrat sig i deras händer. Och nu låg den nedgrävd i jorden, och den skulle förändras ohyggligt och förtäras och upplösas tills den blev en smula mull i mullen till slut. Gunnar skakade i snyftningar där han låg. Andra hade ägt henne. Och de hade besudlat henne och ödelagt henne, och de hade inte vetat vad de gjorde. Och han hade aldrig ägt henne.

Vad jag tyckte om henne! Därför som jag inte kan förlika mig med att Heggen får sista ordet. Vi må ha olika uppfattningar om vem Jenny var, Heggen och jag. Och vi må tillskriva honom olika stor betydelse för hennes öde. Men framför allt, förhoppningsvis skulle berättelsen varit annorlunda berättad om den skrevs idag.

Tristine Rainer ser på dagböcker som representanter för en kollektiv praktisk psykologi och som förvaltare av en personligt präglad vardagsvisdom. Rainer studerar dagböcker skrivna av etablerade författare, sig själv och av frivilliga amerikanska dagbokskrivare. För att få en överblick över de grundläggande metoder som verkar finnas planterade hos dagbokskrivare delar hon in dem i fyra naturliga uttrycksätt, samt sju specialtekniker för att gestalta uttrycksätten. Indelningarna är grova, såklart, men intressanta och läsvärda. Egentligen tycker jag som dagbokskrivare att detta vara alltigenom intressant läsning, men det var speciellt en mening som krokade fast i mig och som jag direkt kunde vända och applicera också på mitt skönlitterära skrivande.

I avsnittet Katharsis beskriver Rainer hur många dagbokskrivare ser sin dagbok som en produkt mer än en process och att flera av dem ursäktar sig inför sig själva i sin dagbok när produkten inte framstår som särskilt sympatisk. För att inte hämma och censurera nedteckningen i dagboken skriver Rainer därför att ”När du avbördar dig snikenhet, lusta och sorg, så kom ihåg att dagboken inte är dig själv, den är allt det du har gjort dig kvitt med för ditt välbefinnandes skull”.

Det är en ganska enkel mening, kanske till och med självklar och förnuftig. Men att se den nedtecknad gjorde att jag kunde på riktigt förstå det som jag flera gånger innan hade hört och också påstått, nämligen att ”du är inte din text”.

Jag insåg jag att jag skrev på ett vis som jag tyckte sa något om mig. Att jag hade ett krav på min text att den skulle representera mig som författare (och person). I förlängningen ville jag alltså att min text skulle upprätthålla samma saker som jag själv som person försöker upprätthålla. Oavsett hur jag förhåller mig till det så gör säkert texten ändå det i slutändan, den går ju trots allt genom mig, men det var en lättnad att inse att det inte behövde vara grundläggande krav för textens existens. Eller egentligen, texten behöver inte innehålla allt jag tror mig ha att erbjuda, den behöver inte fungera som en förteckning över allt som jag potentiellt sett kanske skulle kunna ha kapacitet att genomföra i textsammanhang.

Förmodligen är detta inget uppvaknande som ger någon egentlig resultatmässig skillnad, mer än att jag vill tro att jag låter texten behov går före hur jag genom texten framställer mig själv. Det handlar nog mer om inställning. Sedan också ett bevis på att jag ibland behöver höra samma sak flera gånger i olika sammanhang och formuleringar, innan jag hittar ett sammanhang där det verkligen går in. Och det är också en härlig tanke, för det betyder att även om ”allt redan är skrivet” så är allt inte skrivet för alla. Jag tänker att Tristine Rainer skrev så att det passade mig, och det är en tillräckligt romantisk tanke för en torsdag. Jag slutar där.